enstöring.

Jag är en person som gillar egentid, jag gillar att vara själv, jag måste få vara ensam rätt ofta annars blir jag helt cp. Jag vet inte varför jag är så, har alltid varit på det sättet. När jag var liten satt jag ofta hemma och målade, läste och la pussel. Det var inte så att jag inte hade vänner, bara det att jag ofta hittade på anledningar för att"slippa" leka med dem, då jag mest bara ville sitta på mitt rum och måla. Typ. Jag tyckte det räckte med att man träffades i skolan, och jag gillade mer att vara med dem i familjen. Födelsedagskalasen kommer jag ihåg att jag tyckte var det värsta som fanns, och kunde inte förstå varför mamma tvingade mig till dem, många gånger fejkade jag någon random sjukdom för att slippa, så himla dum unge var jag.

Idag visar sig väl detta mest genom att jag får utbrott om jag inte får vara ensam och göra något helt själv, det är fortfarande att måla, läsa men som nu under sommaren då jag inte varit ensam en enda stund utan alltid har diverse familjemedlemmar och barn springandes efter mig blir det himla lite ensamtid. Det är då jag blir helt cp och tar min hund och går en långpromenad och spränger öronen med musik, Mazurka är det bästa sällskapet, hon ställer inga krav och ger mig alltid kärlek, oavsett situation, och jag vet att hon älskar när hon får ensamtid med mig, hon ligger alltid med huvudet i mitt knä och ger mig lugn när jag har panik inombords. Det har hänt (typ öland) att jag letat reda på ett helt dött ställe och satt mig där med hunden nästan pinsamt länge, jag vet inte ens vad jag gör, det enda jag vet är att jag mår så himla mycket bättre efteråt. Jag vet inte om jag är onormal som gör detta, men det är så jag fungerar, och får jag inte en chans att smita undan vänder jag mig inåt och tillslut kommer världens utbrott. Ofta på min mamma eller syster. Dock brukar jag hinna därifrån innan det spårar ur totalt.

Läs inte fel nu, jag älskar min familj och att jag får vara med mina syskonbarn så mycket som jag är, men ibland blir det bara för mycket. Allra helst när hela familjen är samlad, jag får panik. Vet inte vem jag ska ty mig till och vänder mig inåt direkt. Jag känner mig instängd för jag känner ofta panik och vill bara kasta mig ut genom dörren, men trycker tillbaka den och låtsas som ingenting, för jag vill inte såra min familj på något sätt. Därför jag nu har bestämt att jag inte ska fira några högtider tillsammans med min familj i ett år framöver, insåg detta i julas, så i jul åker jag till Paris fram till nyår.

När jag blir gammal kommer jag nog bo själv i ett hus långt bort åt helvete och typ odla mina egna grönsaker och inte ha någon kontakt med omvärlden, som en äkta enstöring. Fast jag kommer nog kunna måla det mest fantastiska tavlorna då, med typ egengjord färg samt penslar.